Klåparnas julafton

Ibland tar man sig som historiker för pannan. Kungligheter verkar alltför ofta locka fram det sämsta hos folk och bannlysa all form av källkritik. Idag såg jag hur Hänt Extra basunerade ut att "Greve Hamilton på Ovesholm är Sveriges rättmätige kung!". Vid närmare inspektion visade sig uppgiften bygga på en groteskt undermålig "bok" kallad "Kung Karl och greve Hamiltons söner" av två glada amatörer. Utan en tillstymmelse av källor lyckas de konstruera ett bygge av lika delar önskedrömmar och fantasier som mynnar ut i att Carl XV som kronprins skulle fått barn med en grevinna Hamilton samtidigt som dennas make skulle fått tvillingar med en annan dam som sedan delades upp varvid en uppfostrades i den grevliga familjen och en placerades ut hos en torparfamilj. Givetvis är en av författarna ättling till torparen. Det hela är ett hopplöst hopkok av totala missförstånd och en bisarr strävan att läsa in de mest omöjliga innebörder i allting. Personer förmodas låtsas dö, lik anförskaffas och tvillingar splittas upp. Långa passager är ren fiktion av karaktären "det här tror vi hände fast vi inte har någonting alls som tyder på att det skulle vara så". Redan på en av de första sidorna lyckas "författarna" tro att en beskrivning av en "Montijo" i Paris 1853 handlar om en "scenpersonlighet". Denna scenpersonlighet "Montijo" identifieras sedan tentativt med bokens huvudperson grevinnan Mary Ann Hamilton. "I ett brev från Fredrik Bremer till Anna Maria Hall 1853 som handlar om Karl Bernadotte och hans familj, nämns en dam som skulle kunna vara Ann Mary Russel Cruise. Kanske hon egentligen var någon form av artist under artistnamnet Montiyo." Hade de haft någon bekantskap med tidens historia över huvud taget hade de vetat att det rörde sig om kejsar Napoléon IIIs gemål kejsarinnan Eugènie (bilden ovan). Den här usla soppan bör "only be mentioned to be warned against".

Kunglig höghet då och nu

Daniel Westling har av kungen erhållit titlarna prins, hertig av Västergötland och kunglig höghet. Den närmaste parallellen kan kanske vara när prinsessan Ulrika Eleonora gifte sig med Fredrik, arvprins av Hessen. När han 1715 gifte sig med prinsessan Ulrika Eleonora erhöll han emellertid inte titeln kunglig höghet. Det var först sedan svågern, Carl XII, stupat 1718 och Ulrika Eleonora gripit makten i december 1718 som hon omedelbart skyndade sig att upphöja maken till kunglig höghet. Detta var ingen oviktig sak eftersom det enligt drottningens syn innebar att hennes make fick försteget framför hennes systerson, hertigen av Holstein. Riksdagen som samlades 1719 godkände att Fredrik blivit kunglig höghet men tillfogade att det inte gav prins Fredrik någon rätt till den svenska tronen.

Den preussiske soldatsamlaren

Idag är det årsdagen av den preussiske kungen Fredrik Vilhelm Is död av vattusot vid 51 års ålder 1740 i slottet i Potsdam. Om Fredrik Vilhelms farfar, den store kurfursten", kan ses som ett slags grundläggare av Preussen kan Fredrik Vilhelm själv ses som grundläggaren av Preussen som militärstaten par excellence. När Fredrik Vilhelm blev kung 1713 var armén 40 000 man stark och när han dog 1740 uppgick den till över 80 000. Fredrik Vilhelm införde det sk “kantonsystemet” för att expandera armén. Först hade han sänt ut tvångsvärvare som gick fram med mycket brutala metoder (ibland dog folk) men nu infördes ett slags allmän värnplikt. Det innebar att alla män i lämplig ålder (och lämplig storlek – över 169 cm) fördes in i statliga listor. De genomgick sedan militär grundutbildning. När de var klara återgick de till sin vanliga verksamhet men kunde sedan inkallas till tjänstgöring under krig. Detta innebar att Preussen fick en extremt stor armé som till 2/3 bestod av värnpliktiga. Så skapade Preussen Europas fjärde största armé trots att man bara hade den trettonde största befolkningen.

Fredrik Vilhelm älskade själv att excercera sina regementen och gick alltid klädd i uniform. Utrustningen standardiserades så att samma musköter, bajonetter etc användes av alla. Han samlade på särskilt långa soldater till sitt så kallade “Jätteregementet” vilket även av samtiden ansågs något bisarrt. Om det militariserade preussiska samhället sade ett kvickhuvud att "Preussen är inte en stat som har en armé utan en armé som har en stat".

Athanathos! Athanathos!

Idag är det årsdagen av Konstantinopels fall för turkarna 29 maj 1453. Det bysantinska riket, och därmed i förlängningen det romerska, gick därmed under men greker fortsatte att se Konstantinopel som sin huvudstad. När grekerna gjorde uppror mot det turkiska väldet 1821 var Konstantinopel den naturliga huvudstaden. Det bodde då fler greker i Konstantinopel och resten av det Osmanska riket än i det som idag utgör Grekland.

Utifrån detta är det föga förvånande att legender växte fram kring Konstantinopels fall och kring den dag när Konstantinopel åter skulle bli en grekisk stad. Det talades om hur en präst som höll mässa i Hagia Sofia när turkarna denna majdag 1453 bröt sig in genom bronsportarna försvann in i en pelare och väntar där på grekernas återkomst. När Konstantinopel åter styrs av greker skall prästen träda ut ur pelaren och återuppta mässan vid den punkt där den avbröts.

Den siste kejsaren, Konstantin XI Dragases, stupade under turkarnas stormning av Konstantinopel 1453. Hans kropp återfanns aldrig och det växte fram en legend att han låg sovande förvandlad till marmor i en grotta under Gyllene Porten. Där skall en ängel ge honom ett svärd, återväcka honom till livet och han skall driva ut turkarna ända till gränsen mot Persien.

Den söndag som infaller närmast 29 maj hålls en mässa i Athen och efteråt samlas en del äldre greker framför kejsar Konstantin XI:s staty och ropar ’Athanathos! Athanathos!’ (Odödlig! Odödlig!).

In-I-Go Jones

En oönskad men trägen gäst i Buckingham Palace var Edward Jones, också känd som the boy Jones. Vid femton års ålder tog han sig i december 1838, förklädd till sotare, in i det kungliga palatset. Genom att pressa sig genom en öppning vid Marble Arch tog han sig in i palatset och sedan vandrade han omkring insotad och infettad i ansikte och händer vilket innebar att folk tog honom för en sotarpojke. När han vankade omkring i The Marble Hall upptäcktes han av en Gentleman Porter. En vild jakt följde och pojken greps i St James Street. En av drottningens hovmän, Augustus Murray, saknade sitt svärd samt diverse linne och hans rum var nedsotat. Svärdet, linnet och andra saker hittades i ett förmak. Det föreföll som gossen försökt ta sig ut genom skorstenen i Murrays rum men misslyckats. Pojken uppgav efter sitt gripande sitt namn vara Edward Cotton och att han kom från Hertfordshire. Tolv månader tidigare skulle han mött en man som tagit med honom till Buckingham Palace och där skulle unge Edward levt alltsedan. När drottningen mötte sina ministrar skall han ha hört allt som sades gömd bakom möbler i rummet. "He answered all the questions put to him very shrewdly, and appeared to have some education". Fem dagar senare visade sig hela historien vara ett uppkok av lögnare. Egentligen hette han Edward Jones, var son till en skräddare i Westminster, och arbetade åt en byggmästare. Han hade ofta uttryckt sin avsikt att ta sig in i Buckingham Palace för att se drottningen och höra vad hon hade att säga till sina ministrar. Det hela bedömdes milt och han undslapp straff.

Uppenbarligen gav palatset emellertid mersmak för två år senare tog han sig in igen den 30 november 1840. En Mrs Lilly anställd vid hovet hörde ljud från drottningens påklädningsrum och genomsökte det tillsammans med en page. Under en soffa, där drottningen själv suttit bara två timmar tidigare, fann de "a dirty, ill-looking fellow". Polisen kände igen unge Edward Jones som befanns inte ha några farliga vapen på sig. Han beskrevs "as being very short for his age, seventeen, and of a most repulsive appearance". Inte desto mindre uppträdde intränglingen med stor självsäkerhet "as he affected an air of great consequence, and repeatedly requested to police to address him in a becoming manner". De här gången visade han sig ha tagit sig in i palatset genom att först klättra över muren och sedan ta sig in genom ett fönster. Drottning Victoria var då nyförlöst med sitt första barn och uppståndelsen blev stor och fokuserade delvis på oron för att drottningen skulle kunna fara illa av debaclet. Rummet där Jones påträffades låg nämligen alldeles bredvid drottningens egen sängkammare. Unge Jones kallades nu även In-I-Go Jones som en vits med hänsyftning på 1600-talsarkitekten Inigo Jones. På frågan varför han gjort detta svarade Edward att "he wanted to see what was going on in the Palace that he might write about it, and, if discovered he should be as well off as Oxford - a man who had previously shot at the Queen - who fared better in Bedlam, than he, Jones, did out of it". Han sattes nu i fängelse Tothill Felds men släpptes i mars 1841. Han anförtroddes då åt sina föräldrar och "for some days his conduct was unexceptionable". Han frekventerade ett metodistkapell och uppgav sig även vilja gå med i en nykterhetsorganisation.

Det kungliga palatset och hovet drog emellertid unge Edward till sig "like a magnet". Redan två veckor senare greps han ånyo i Buckingham Palace när han satt och åt i ett av de kungliga gemaken. Han hade haft med sig kallt kött och potatis i en näsduk och satt och avnjöt denna måltid. Han skröt också om att han kunde "at any time he pleased, get into the Palace". Motivet för intrånget uppgav han vara att han ville "hear the conversation at Court, and write an account of it". En ny fängelsesejour med hårt straffarbete följde varefter Edward Jones åter greps när han strök omkring palatset. Nu sändes han att tjänstgöra i flottan. Det sista vi vet om honom är att han 1844 räddades efter att ha fallit överbord mellan Tunis och Alger.

Ett despotiskt päron

Ytterligare en Daumierteckning gisslar kung Ludvig Filip av Frankrike i form av ett päron. Här sägs 1834 att mutor, arresteringar, skottlossningar – ”allt skyddar hon med sin mantel”.

Familjetrassel

Idag kan vi skänka den osmanske sultanen Bayezid II en tanke. År 1512 stred hans söner Ahmed och Selim de facto om vem som skulle efterträda fadern. Ahmed var den framgångsrikare. Medan Selim besegrades av Bayezid och flydde till Krim vann Ahmed ett slag mot de karamanska turkarna i Mindre Asien. Den orolige Bayezid fruktade att hans son Ahmed skulle döda honom och vägrade honom därför att komma tillbaka in i Istanbul. Samtidigt tog sig Selim hem från Krim och avsatte i en kupp tillsammans med janitsjarerna fadern Bayezid. Denne fick tillåtelse att dra sig tillbaka för att leva resten av sitt liv i Demotika men dog redan på väg dit den 26 maj 1512. Rimligen blev han mördad.

The shouting and joy expressed by all is past imagining

Låt oss idag celebrera 350-årsdagen av att Karl II landstiger i Dover 1660 och därmed återvänder till England från sin landsflykt. Sedan opinionen, och generalen Monck inte att förglömma, bestämt sig för att avsluta det semirepublikanska experimentet och återkalla kungen på andra sidan havet sändes en liten flottilj till exilkungen i Nederländerna. Huvudfartyget hette egentligen Naseby efter en av järnsidornas segrar i inbördeskriget mot rojalisterna men döptes raskt om till Royal Charles och pryddes med vimplar och standar i kungens färger och monogram. Efter två dagar till sjöss nådde flottiljen Dover morgonen 25 maj 1660. De hälsades med kanonsaluter och hurrarop. General Monck föll på knä inför sin hemförde kung som raskt sade åt honom att resa på sig. Lantjunkaren Sir Edward Dering skrev i sin dagbok att han trodde att “there never was in any nation so much joy both inwardly felt and outwardly expresst, as was in this Kingdom from the day of His Majestie landing at Dover”.

Amiralitetstjänstemannen Samuel Pepys som genom sin utförliga dagbok är vår korrespondent i 1660-talets England var och där. Han skrev:

“About noon (though the brigantine that Beale made was there ready to carry him) yet he would go in my Lord’s barge with the two Dukes. Our Captain steered, and my Lord went along bare with him. I went, and Mr. Mansell, and one of the King’s footmen, with a dog that the King loved, and so got on shore when the King did, who was received by General Monk with all imaginable love and respect at his entrance upon the land of Dover. Infinite the crowd of people and the horsemen, citizens, and noblemen of all sorts. The Mayor of the town came and gave him his white staff, the badge of his place, which the King did give him again. The Mayor also presented him from the town with a very rich Bible, which he took and said it was the thing that he loved above all things in the world. A canopy was provided for him to stand under, which he did, and talked awhile with General Monk and others, and so into a stately coach there set for him, and so away through the town towards Canterbury, without making any stay at Dover. The shouting and joy expressed by all is past imagining”

Kejsarinnan som aldrig blev kejsarinna

Idag meddelades att storfurstinnan Leonida avlidit vid den aktningsvärda åldern av 95 år. Hon var sedan 1992 änka efter huset Romanovs huvudman, pretendenten på tsarernas tron storfurst Vladimir Kirillovitj. Själv tillhörde Leonida den gamla georgiska furstefamiljen Bagration. Hennes börd orsakade visst huvudbry bland ryska monarkister - var familjen Bagration tillräckligt furstlig för att äktenskapet skulle räknas som "legitimt" eller var det att anse som "morganatiskt"? Före 1917 reglerade särskild lagstiftning (paragraf 30 i grundlagen) den ryska kejserliga familjens giftermål och om man gifte sig med en person av icke furstlig börd föll man bort ur tronföljden. En del andra medlemmar av huset Romanov anser att familjen Bagration inte uppfyller kriterierna medan Leonida och dottern Maria själva var övertygade om att inga problem förelåg. Detta blev särskilt uppenbart efter att Leonidas make Vladimir Kirillovitj hastigt avled 1992. Då gjorde Vladimirs och Leonidas dotter storfurstinnan Maria Vladimirovna anspråk på tronen samtidigt som andra Romanovmedlemmar ansåg att hon inte var berättigad till arvsanspråk på tronen. Själv har Maria Vladimirovna en hemsida där hon bland annat omtalar sig som kejsarinna de jure av Ryssland.

Cash for Access

En storm har tagit fart i England kring hertiginnan av York. Sarah Ferguson var gift med Andrew hertig av York 1986 til 1996. Även efter skilsmässan har relationen mellan paret varit god. Skandaltidningen News of the Word har nu låtit en bomb brisera under hertiginnan. Hennes tidigare make Andrew hertig av York är "Special Representative" för engelsk handel och har olika uppdrag för att främja brittiska företag internationellt.

En journalist från News of the World arrangerade ett möte med hertiginnan av York på Mosimann's klubb i fashionabla Londonstadsdelen Mayfair. Journalisten utgav sig för att vara en affärsman som ville utnyttja hertiginnans kontakter med hennes före detta make. På Mosimann's inmundigades ärtsoppa och bourgogne alltmedan konversationen i hemligheten filmades. Sarah Ferguson beklagade sig över sin ekonomiska situation. Hon har flera gånger haft problem med pengar och förefaller inte vara någon direkt framstående ekonom. Istället beklagade hon sitt lott inför den föregivne affärsmannen: "I have not got a bean to my name. I'm a taxpayer, a British taxpayer and I left the royal family for freedom and in freedom it means I am bereft. I'm hopeless."

För att staga upp sina skraltiga finanser erbjuder hon sedan reportern tillgång till hertigens person i utbyte mot pengar. Hon förefaller också ta emot 40 000 pund och säga "Look after me and he'll look after you... you'll get it back tenfold. I can open any door you want". Därefter diskuterar hon att ta emot ytterligare 500 000 pund för att bereda reportern tillgång till hertigen. Affären rasar som bäst i Storbritannien. Den har också vissa likheter med engelska politiker vilka det gångna året åkt fast i liknande journalistfällor där de erbjudit sig att främja lagstiftning på uppdrag åt olika företag i utbyte mot pengar. Bland annat sade den tidigare Labourministern Stephen Byers "I’m a bit like a sort of cab for hire” i utbyte mot 5000 pund om dagen.

Ökat antalet av världens mäktiga

År 1759 lät hertigen av Württemberg, Carl Eugen, ändra ordalydelsen i hovkalendern där datum angavs för hans födelse. Tidigare stod att ”han var född” den elfte februari 1728. Efter 1759 stod att han samma datum ”ökat antalet av världens mäktiga”.

Även frimärken har sina öden

Vid en auktion i Genève har den största svenska frimärksrariteten tre skilling banco gul gått under klubban för ett rekordpris. Köpesumman hålls hemlig men frimärket beräknades gå för 1,5 till 2 miljoner euro så vi får förmoda att man kom upp minst i dessa något stratosfäriska siffror. År 1937 inköptes papperslappen ifråga av den rumänske exkungen och frimärkssamlaren Carol II som en investering vilken var lätt att bära med sig. För detta exklusiva nöje betalade kung Carol 5000 pund.

Järnvägsstationer är farliga

För att anknyta både till gårdagens inlägg med drottning Luise och till dagens datum är det idag årsdagen av ett mordförsök mot drottning Luises son kung Fredrik Wilhelm IV av Preussen. När kungen och drottningen anlände till järnvägsstationen i Berlin för att fara vidare till Potsdam 22 maj 1850 sprang en man i uniform fram till honom och avlossade en pistol på nära håll. Kungen lyfte upp armen framför bröstet och det blev just armen som genomborrades av kulan och blodet flödade även om såret i sig visade sig vara relativt ofarligt. Attentatsmannen visade sig vara Maximilian Joseph Sefeloge, en 29-årig tidigare sergeant vid artilleriet som avskedats för mentala problem. Spekulationer, ehuru något rabiatat, om att Sefeloge hade agerat på uppdrag av missnöjda konservativa som tyckt att kungen gått 1848 års revolutioner för mycket till mötes florerade. Sefeloge ställdes aldrig inför rätta, vilket sannolikt spädde på konspirationsteorierna, utan spärrades in på ett dårhus till sin död 1859.

Drottningförbundet

I ett tidigare inlägg talade jag om drottning Luise av Preussen som var en av de ledande i motståndet mot Napoleon. Till drottning Luises av Preussen åminnelse bildades 1923 den konservativa kvinnoorganisationen Königin-Luise-Bund (vars vimpel ses ovan). Nationalistiska idéer odlades här liksom en dyrkan av drottning Luise som sågs som ett ideal för allt tyskt. En barnorganisation fanns ävenledes och förbundets medlemmar deltog i parader och manifestationer. Det fanns under Weimartiden band mellan denna och den konservativa veteranorganisationen Stahlhelm. Likaså fanns det band mellan Königin-Luise-Bund och Reichskolonialbund som krävde att Tyskland skulle återfå de kolonier som avträtts efter första världskriget. År 1934 upplöstes Königin-Luise-Bund av den nazistiska regimen som hellre såg kvinnor organiserades i nazistpartets olika grenar.

En stillsam helgonkampanj

För att fortsätta på årsdagstemat är det idag årsdagen av Henrik VIs död. Denne engelske kung var son till Henrik V vilken kan ses som ett slags medeltida idealkung. Själv var Henrik VI mindre lyckad och hans regering överskuggades av att andra bestämde åt den svage, och stundom svagsinte, monarken. Rosornas krig rasade och Henrik VI dog i Towern där han satt fängslad av sin släkting och motståndare Edward IV. Rimligen blev han mördad. Det finns ett engelskt sällskap Eton, Cambridge and Associates Henry VI (tidigare Henry VI Society) som arbetar för att få Henrik VI helgonförklarad men några större framsteg har inte försports. På 1970-talet bedrev de en mindre kampanj för ändamålet genom att skriva insändare till The Times. Deras insatser inskränker sig annars mest till att de samlas en gång om året på Windsor, där Henrik VI ligger begravd, och dricker te.

En bloddrypande årsdag

Olyckliga kungliga förlovningar och äktenskap har varit på tapeten. Idag kan vi sända en tanke till Anne Boleyn eftersom det är årsdagen av hennes död år 1536. Hon hade misslyckats med att föda den son Henrik VIII så intensivt efterlängtade. I maj 1536 arresterades Anne på order av sin kunglige make. Hon anklagades för att ha haft sexuellt umgänge med ett antal män och dömdes förutsägbart nog till döden. På morgonen 19 maj fördes hon ut åtföljd av två uppvaktande damer till sidan av the White Tower i Towern. Där knäböjde hon, bad oupphörligen medan hennes uppvaktande damer tog av hennes huvudbonad och halsband samt iförde henne en ögonbindel. Bödeln var, för en gångs skull, skicklig och lyckades i ett hugg skilja huvudet från kroppen. Den döda drottningen lades senare, i vad som förefaller vara ett något oplanerat arrangemang, i en låda som använts för att förvåra pilar och placerades i en omärkt grav i kyrkan St Peter ad Vincula. Under 1800-talet upptäcktes hennes grav och märktes ut i marmorgolvet.

En världserövrare ur tiden

Idag är det årsdagen av Alexander den Stores död i Babylon år 323 f.Kr. Han avled bara 32 år gammal i Nebuchadnessars palats i Babylon efter att ha lagt hela Perserriket under Makedonien. När han på sitt yttersta frågades om vem som skulle ärva tronen skall han ha svaret "tôi kratistôi" - "den starkaste". Kroppen lades i en gyllene kista som de facto kidnappades av en av Alexanders generaler, Ptolemaios, och fördes till Egypten. Guldsarkofagen smältes senare ner och ersattes av en glaskista. De sista mer pålitliga uppgifterna om Alexanders grav kommer från 200-talet efter Kristus. En mycket läsbar romansvit om Alexander har skrivits av Mary Renault som lät den andra boken i serien, The Persian Boy, återberättas av Alexanders unge älskare, den persiske eunucken Bagoas (vilken verkligen existerat).

Den norske enväldeskungen och hans hov

I norsk tappning omges Eidsvollförfattningen och kung Christian Frederik av ett visst skimmer. I verkligheten var Christian Frederik inte alls särskilt tilltalad av att inskränka den kungliga makten. Egentligen ville han behålla det danska envälde han växt upp med och som även rått i Norge. Han ville att det norska folket skulle visa "den stormægtigste Fyrste og Herre, Kong Christian Frederik til Norge og hans Slægt hulde og tro som Eders rette enevolds Arvekonge”. Att Christian Fredrik inte skulle blivit någon utpräglat liberal monark utan snarare en konservativ sådan anar vi också i hur han arrangerade sitt hov. Genom detta ser vi att han fäste stor vikt vid kungamaktens höghet. Han visade således såsom nygjord norsk kung omedelbart "sin böjelse för hoflyx" genom att låta utnämna två hovmarskalkar, 18 nya kammarherrar och 18 kammarjunkare. Detta var en påfallande stor hovstat jämfört med den bernadotteska norska hovstaten som växte betydligt långsammare (vilket givetvis delvis berodde på att Carl XIV Johan mestadels inte vistades i Norge). Christian Frederik hade sannolikt inte blivit någon modern liberal monark utan hade nog snarare omgiven av ett talrikt hov försökt manipulera Eidsvollförfattningen och utöva kungligt envälde om han fått sitta kvar på teatertronen.

Kungen på teatertronen

Idag är det som bekant inte bara inlämningsdatum för mina studenters uppsatsmanus utan även den 17 maj - den norska nationaldagen. Kielfreden 1814 innebar att Danmark avträdde Norge till Sverige. Norrmännen vägrade emellertid att godkänna unionen som ingåtts över huvudet på dem. Den 17 maj 1814 antog norrmännen vid den konstituerande nationalförsamlingens möte i Eidsvoll en egen författning . Denna hade den franska författningen från 1791 som förebild. Kungen gavs begränsad makt och regerade tillsammans med en ”folkförsamling”. Till kung valde man i Norge den siste danske ståthållaren Kristian Frederik. Avsaknaden av kunglig parafernalia var markant i ett Norge som inte haft en specifikt norsk kung sedan 1300-talet. Således fick kung Christian Fredrik exempelvis använda en teatertron som nyttjats vid operan Figaros bröllop

Senfärdiga danskar

Jag nämnde häromdagen att Norge var först i Norden med kungliga porträtt på frimärken – redan 1856 avbildades Oscar I. I Sverige fick man vänta till 1885 när Oscar IIs skäggiga anlete mötte blicken. Danmark låg ännu mer efter – först 1904 hittar vi Christian IX på danska frimärken.

Var varsam med dina generaler

Idag är det årsdagen av att kejsar Valentinianus II hittades hängd i sin sängkammare. Den blott 21-årige kejsaren hade överlåtit mycket av den exekutiva makten till sin magister militum, frankern Arbogastes. Denne hade tidigare låtit mörda en av kejsarens vänner i dennes närvaro. Så småningom nådde realtionen mellan den unge kejsaren och hans mäktige general en kris. När Valentinianus försökte avskeda Arbogastes signerade han sin egen dödsdom. Den femtonde maj 392 hittades han som sagt hängd i sin egen sängkammare och Arbogastes utsåg sedan en harmlös ämbetsman Eugenius till ny kejsare.

Henrik IV kan vara värd en mässa

Idag är det fyrahundra år sedan den 56-årige kung Henrik IV av Frankrike mördades i sin vagn i Paris av den katolske fanatikern Ravaillac. Jag har i ett tidigare blogginlägg nämnt detta men Henrik IV kan vara värd ytterligare ord. Senare tider kom att idolisera Henrik IV som en tolerant och realistisk kung och samtidigt en viril kraftkarl. Gustaf III var en av de personer som satte Henrik IV på piedestal. Till Henrik IVs toleranta sida kan föras Ediktet i Nantes som skyddade protestanternas rättigheter i Frankrike och orden som tillskrevs Henrik IV när han konverterade till katolicismen för att vinna Paris och på så sätt full kontroll över Frankrike - "Paris vaut bien une masse" ("Paris kan vara värt en mässa"). (Ovan visas hans inmarsch i Paris.)

Bruten prinsessförlovning

Prinsessan Marguerite av Orléans-Chartres tillhörde den avsatta franska kungafamiljen. På 1880-talet förlovades hon med kusinen Philippe av Orléans men förbindelsen bröts i samband med Philippes romans med den australiensiska sångerskan Nelly Melba (bilden ovan). Skandalen kring prinsens och sångerskans affär blev än större när Nelly Melbas make ansökte om skilsmässa och nämnde prins Philippe bland dem som hustrun varit otrogen med.

Kraschade kungliga äktenskap

I dessa dagar av brutna kungliga förlovningar kan det vara klokt att komma ihåg att en bruten förlovning kan vara bättre än ett äktenskap. Den belgiska prinsessan Louise-Marie giftes bort med sysslingen prins Philip av Sachsen-Coburg-Gotha. Äktenskapet blev knappast en succé. Istället blev Louise-Marie förtjust I en tio år yngre ungersk officer Geza Mattachich. År 1897 övergav hon maken och började leva me Mattachich istället. De reste runt I Europa och spenderade hennes pengar. Så småningom dömdes Mattachich till fängelse för att ha förfalskat Marie-Louise systers namn på skuldsedlar.

Hursa?

Clémentine av Orléans, mor till tsar Ferdinand av Bulgarien, blev på sin ålderdom mycket döv och använde en stor lur för att kunna kommunicera. Det var vid hovet en välkänd risk att fastna i långa, högljudda konversationer med den åldrade prinsessan som inte ville sluta diskussionerna trots problemen.

Frimärkta

Posten celebrerar det kungliga bröllopet med ett särskilt frimärke där kronprinsessan och Daniel Westling avkonterfejas. Gravören Lars Sjöbloom har knåpat ihop de nya märkena. Oscar II var 1885 den förste svenske monarken som avbildades på svenska frimärken. Unionsbrodern Norge låg emellertid före och redan 1856 hade kung Oscar I prytt norska frimärken och 1878 återfanns även Oscar II på dessa norska papperslappar.

Minne från den sista dagen som drottning

Tillsammans med maken Louis Philippe tvingades drottning Marie Amelie i landsflykt från Frankrike 1848. När hon dog 1866 begrovs hon på egen begäran i den klänning hon burit när hon flydde från Paris.

Hugg in!

Att svinga svärdet för att skära upp bröllopstårtan förefaller vara de rigueur vid kungliga bröllop. Här har vi prins Paulos av Grekland vid sitt bröllop 1995.

Ivan den Förskräcklige firar trettondagen

En besökare vid hovet i Moskva på 1550-talet beskrev hur trettondagen firades. ”Tsaren [Ivan den Förskräcklige, till höger i en senare sk historiemålning] med sin bror och alla sina adelsmän, alla rikt klädda med guld, pärlor, ädla stenar och dyrbart pälsverk, med en krona av tartariskt mönster på huvudet, vandrade i procession till kyrkan tillsammans med metropoliten och olika biskopar och präster… därefter kom han ut ur kyrkan och gick i procession till den tillfrysta floden och stod där barhuvad med sina ädlingar. I isen var ett hål och metropoliten välsignade vattnet med stor högtidlighet och beljöt tsarens son och adeln med vattnet.” Folket i Moskva använde sedan vattnet för att bota sjuka, tartarer döptes i vattnet och tsarens hästar drack av vattnet. Det har påpekats att hovceremonielet i Moskva tjänade till att upphöja tsaren men i detta fall, som en forskare noterat, markerade tsaren snarast sin ödmjukhet inför kyrkan.

Vem får kyssa drottningens hand?

I normala fall skulle ledaren för det parti som i gårdagens val fick flest parlamentsmandat i detta nu vara på väg till Buckingham Palace "to kiss hand" (för att kyssa drottningens hand). Ovan en bild från filmen "The Queen" med Helen Mirren i huvudrollen som framställer just detta ögonblick efter Tony Blairs valseger 1997. "To kiss hands" syftar på att drottningen formellt ger vederbörande i uppdrag att bilda en ny regering. Detta "kungliga prerogativ" är en kvarleva av en av kungamaktens viktigaste privilegier - att utse regering. Medan kungen fortfarande var en mycket aktiv politisk aktör (såsom under Georg III i England 1760-1820) utnyttjades det kungliga prerogativet för att skapa rojalistiska regeringar. Numera är detta mer en formsak och tjänstemän kring både Downing Street och drottningen söker i detta nu med all makt undvika att hon dras in i det politiskt osäkra läget genom att det uppfattas som om hon tog ställning aktivt.

Under den tama örnens vingar

Även efter Napoleons död fanns det kvar anhängare till honom, sk bonapartister. Napoleons son dog 1832 men den avsatta dynastins popularitet ökade under 1830-talet. Triumfbågen uppfördes och Napoleons kvarlevor fördes hem från S:ta Helena. Kejsarens brorson, Louis Napoleon, togs till en början inte på allvar: hans försök att ta makten i Strasbourg 1836 och i Boulogne 1840 väckte närmast löje. Efter det första försöket utvisades han till USA och efter det andra försöket (då han som en napoleonsk symbol medförde en tam örn) dömdes han till livstids fängelse men lyckades rymma efter några år.

Prinsen och sängvärmaren

År 1688 gjorde sig den engelske kungen Jakob II omstridd bland sina undersåtar både genom sitt auktoritära utövande av kungamakten och genom sitt gynnande av katolska trosfränder. Protestanter kunde dock trösta sig med att detta sakernas tillstånd var övergående. Kungen hade ingen son så närmast till tronen var hans båda döttrar Mary och Anne som båda var uppfostrade som protestanter. Dessa trösterika framtidsutsikter kastas över ända genom att drottningen 1688 nedkom med en son som överlevde. Det var uppenbart att även nästa kung skulle bli katolik. Bestörta protestanter försökte då misskreditera den lille prinsen av Wales, Charles Edward, genom att påstå att han inte var drottningens son. Istället skulle han smugglats in i drottningens sängkammare i ett sängvärmare och sedan utgivits för att vara kungaparets son.

Den sabelslipande drottningen

En av Preussens mest beundrade drottningar var drottning Luise. Hon var gift med Fredrik Wilhelm III och drottning i Preussen under den bekymmersamma tid som präglades av Napoleonkrigen. Preussens gamla rykte som militärmakt fick sig åtskilliga törnar när franska arméer besegrade de preussiska. Drottning Luise envetna motstånd mot den franska ockupationsmakten gav henne omdömet att vara ”den enda mannen i Preussen”. Berlinarna jublade när drottningen i blå och röd uniform paraderade med sitt eget regemente och livgardet slipade demonstrativt sina sablar vid trappan till franska ambassaden. Aktivt deltog hon i arbetet att smida samman en koalition mot Napoleon bestående av Preussen, Ryssland och Österrike. Hon närvarade även vid det katastrofala slaget vid Jena och tvangs sedan delta i flykten. Redan 1810 avled Luise blott 34 år gammal. Den slutgiltiga segern över Napoleon och Frankrike fyra år senare fick hon aldrig uppleva.

Vinet flödar som vatten

Hampton Court i England har nu utrustats med en vinfontän. Den skall porla vitt, rött och rosé till hugade besökare som betalar en slant. Såsom utgångspunkt har använts en avbildning av en vinfontän från The Field of the Cloth of Gold – en temporär palatsbyggnad i trä och tyg från Henrik VIIIs tid. Hampton Courtfontänen placeras på en plats där man grävt fram resterna av en åttkantig tidigare dryckesfontän, kanske främst ämnad för vatten. Att konstruera temporära vinfontäner ingick ofta i stora festligheter såsom vid Anne Boleyns kröning och Elizabeth Is kröning.

Förklädd gud?

Prins Philip av Edinburgh är mer känd för sina klumpiga yttranden än för övernaturliga krafter – även om det måste erkännas att den 88-årige prinsen förefaller synnerligen vital och energisk för sin ålder. På ön Tanna, i Stilla havsnationen Vanuatu, dyrkas han emellertid som en gud av Yaohnanenfolket. Detta skall bottna i prinsens besök på Vanuatu 1974 där han bland annat skall ha skakat hand enbart med män från Tanna – ett tydligt tecken på att han är en tidigare förutspådd gud. Nu hoppas Yaohnanenfolket att den gudomlige prinsen skall fira sin 89-årsdag 10 juni på Tanna.

Window of opportunity

Kungligheter av mindre uppenbara talanger kan ibland vara svårplacerade. Ett exempel var drottning Victorias sonsonson (och kusin till kungens far, arvprins Gustaf Adolf) Alastair, andre hertig av Connaught och Strathearn. Han dog under dunkla omständigheter i Ottawa 1943 vid 29 års ålder. Kung Georg VI:s privatsekreterare Alan Lascelles dagböcker har sedermera visat hur hertigen av det regemente där han tjänstgjorde ansågs som oduglig och att dödsfallet härrörde av att han berusad föll ut genom ett fönster och frös ihjäl.

Ett eko från en svunnen värld

I september 2009 avled huset Osmans huvudman Ertuğrul Osman. Denne hade fötts som osmansk prins i Yildizpalatset i Istanbul 97 år tidigare 1912. Han var sonson till den avsatte sultanen och kalifen Adbulhamid II vilken störtats 1909 och sedan hölls fängslad medan hans bror efterträdde honom. År 1924 gick den tolvårige Ertuğrul Osman i skola i Wien när han nåddes av underrättelsen att hela hans familj förvisats från den nya republiken Turkiet. Större delen av sitt liv levde den osmanske prinsen i USA i små omständigheter även om han på sin ålders knöt kungliga kontakter genom att 1991 gifta sig med en släkting till den afghanske kungen Amanullah Khan. År 1992 tilläts han återvända till Turkiet där han dog. Till begravningen sände den turkiske premiärministern samt presidenten sina kondoleanser. Kistan var svept i den gamla osmanska flaggan och placerades sedan bredvid hans farfar sultanen Abulhamids kista.

Vässa svärden!

I onsdags presenterades en kreation som döpts till "Folkets bröllopstårta". Den har knåpats ihop av samma sockerbagare som även har ansvaret för koronprinsessans bröllopstårta. Skapelsen täcktes av vit marsipan men var tack och lov befriad från den gängse prinsesstårtans evinnerliga och trista grädde. Istället var det jordgubbskompott och vaniljmousse under marsipanstäcket. Det är att förmoda att man i arbetet med den kungliga bröllopstårtan begrundar tidigare försök i genren. Ett sådant var när nuvarande drottning Elizabeth II gifte sig med Philip Mountbatten. Tårtan var tre meter hög och bestod av ingredienser hopsamlade av australiensiska flickscouter. Den skars upp med hjälp av prins Philips svärd.

Prinsessan (men inte drottning) på vift

Aspasia Manos var dotter till en hög funktionär vid det grekiska hovet. År 1919 ingick hon i hemlighet ett morganatiskt äktenskap med den unge grekiske kungen Alexander. Detta orsakade stor skandal och paret fick temporärt lämna Grekland för Paris. Aspasia erkändes inte som drottning utan omtalades som Madame Manos. När maken dog av apbett redan 1920 innebar det att hennes äktenskap ansågs ogiltigt. Genom ingripande av svärmodern drottning Sofia tillerkändes dock Aspasia och dottern Alexandra titlarna ”prinsessa av Grekland och Danmark” samt ”kunglig höghet”. Bilden visar prinsessan Aspasia när hon tog flygcertifikat 1931.