Kunglig kokbok

En stor genre i bokbranschen är kokböcker. Vi översköljs av allehanda mer eller mindre matnyttiga receptsamlingar alltifrån Martha Stewart till GI-gurun Ola Lauritzson. En av 1900-talets stora kokbokssuccéer i Sverige var Prinsessornas kokbok. Den var förvisso inte författad av någon prinsessa utan av Jenny Åkerström-Söderström. Hon var på sin tid en stor matprofil i Sverige som skrev om mat i Bonniers veckotidning, Bonniers månadstidning och i Veckojournalen. Till yttermera visso hade hon en hushållsskola i Stockholm (Jenny Åkerströms Husmodersskola). Där var prins Carls och prinsessan Ingeborgs tre döttrar Margaretha, Märtha och Astrid elever på 1920-talet. Den kungliga kopplingen skänkte glans åt skolan och Jenny Åkerström var inte sen i att utnyttja detta. Hon skrev 1929 en kokbok som dedicerades till prinsessorna - Prinsessornas kokbok: Husmanskost och helgdagsmat.

Snabba ryck

I England har The Royal Mint (myntverket) låtit prägla ett minnesmynt över förlovningen mellan prins William och Kate Middleton. Slanten har valören fem pund och sidan med drottningens bild får nog sägas vara betydligt stiligare än den ganska tafatta bilden av de unga tu. Den senare har graverats utifrån ett fotografi av prins William och Kate Middleton på en polomatch.

Att lära sig och att glömma

Att lära av historien är inte alltid lätt. Den cyniske överlevnadspolitikern Talleyrand (bilden ovan) har tillskrivits uttalandet "de har inte lärt någonting eller glömt någonting" (Ils n'ont rien appris, ni rien oublié) om bourbonerna när den ultrarojalistiske Charles X besteg tronen 1824. Med detta avsåg Talleyrand att kretsen kring Charles X varken lärt sig någonting av franska revolutionen eller glömt några av de oförrätter de då tillfogades.

Det kan tillfogas att uttalandet inte med säkerhet kan knytas till Talleyrand. Måhända är bakgrunden att chevalier Panat i ett brev 1796 om de från revolutionen landsflyktiga rojalisterna suckade "ingen har kunnat glömma någonting, eller lära sig någonting" (personne n'a su ni rien oublier, ni rien apprendre).

Varning för cricket!

Cricket kan vara farligt. När den tyske Frederick kom med sin familj till England i och med farfaderns upphöjande till engelsk kung 1714 började han odla ett intresse för den engelska sporten. Redan 1731 ser vi honom ta del i cricket. Han både spelade, åsåg, delade ut priser och slog vad. Den tyske Friedrich förefaller ha transformerats till cricketfantasten Frederick, prins av Wales.

Sommaren 1748 deltog Frederick i cricket i Buckinghamshire och träffades han hårt av en cricketboll i bröstet. Skadan skall ha lett till att en abscess utvecklades i bröstkorgen och 1751 avled han

Huvudet: Part 2

Vad kommer då att hända med Henrik IV:s huvud? Det har sedan 1955 förvarats på skatteindrivaren Jacques Bellangers vind. Nu har Bellanger beslutat att skänka det kungliga huvudet till huset Bourbons nuvarande huvudman, prins Louis de Bourbon, hertig av Anjou. Denne sade att det var "ett mycket känslosamt ögonblick - att ha min anfaders huvud så nära mig fysisk". Prinsens avsikt är att Henrik IV:s huvud skall begravas ånyo - helst i sina gamla kyrka Saint Denis i Paris.

Henrik IV återvänder

År 1793 trängde sig revolutionärer in i den kungliga begravningskyrkan St Denis i Paris. De döda monarkernas gravar öppnades och förstördes. Vad som emellertid togs tillvara var kung Henrik IVs huvud. Åtminstone har ett mumifierat huvud som sägs vara kung Henrik alltsedan dess ägts av privata samlare. Nu har detta huvud undersökts och vid jämförelser med porträtt samt med kungens kända skador har man funnit att det verkligen är Henrik IV som dröjer kvar i huvudform. Huvudet har "a light brown color, open mouth, and partially closed eyes".

Ett kort majestät

Den italienske kungen Viktor Emanuel III var ungefär två äpplen hög - dvs 153 centimeter. Hans korta uppenbarelse ses på fotografiet ovan.

En fransk kung i Chavez Venezuela?

Att en krona inte längre finns innebär inte att kampen om den upphör. Den franska tronen har tre olika grupper som gör anspråk på densamma: legitimister, orléanister och bonapartister. Den nuvarande legitimstiske pretendenten är Luis Alfonso av Bourbon bosatt i det alltmer socialistiska Venezuela. Det är en spansk prins vars farfarsfar var kung Alfonso XIII av Spanien. Luis Alfonso, eller Louis Alphonse, har tagit sig titeln hertig av Anjou och gör anspråk på att vara kung av Frankrike och kung av Navarra. Hans söner har han givit de traditionella kungliga franska titlarna hertig av Bourgogne och hertig av Berry.

Den spanska Bourbongrenens anspråk har väckt den orléanistiske pretendentens ursinne. År 1987 inledde Henri, arvtagare till den orléanistiske "kung av Frankrike", en rättsprocess mot Luis Alfonsos far Alfonso om titeln hertig av Anjou och hans användande av vapnet med tre franska liljor. Domstolen fann att titeln existens inte kunde bevisas och att käranden inte kunde bevisa sig lida skada. Målet avslogs därmed.

Populärkulturen och kunglig titulatur

Den uppmärksamme kan undra varför den engelske prins Edward vid sitt giftermål bara blev Earl of Wessex istället för att erhålla en sedvanlig hertigtitel. En källa vid det engelska hovet uppger att prins Edward egentligen skulle blivit hertig av Cambridge. Prinsen hade emellertid sett den romantiska komedin Shakespeare in love och blivit förtjust i titeln Earl of Wessex och bad drottningen att upphöjas till detta istället. Det hela låter ganska mänskligt.

En svår balansgång

Ibland krockar gamla institutioner med nya. När president Barack Obama träffade kejsar Akihito av Japan bugade han djupt. Detta förorsakade upprörde pressröster hemma i USA. En demokratiskt vald amerikansk president som markerade vördnad inför en feodal japansk relik - detta var oerhört! En del konservativa röster sade att Obama tvärtom visade förståelse för en annan kulturs seder. Obamas bugande var emellertid ingalunda utan föregångare. President Nixon bugade exempelvis 1971 för kejsar Hirohito. Vad Obama emellertid gjorde fel var att han bugade på fel sätt och för djupt jämfört med vad som är brukligt i Japan.

Andra gången gillt

Idag är det årsdagen av kung James IIs flykt undan den annalkande holländske invasionsarmén som störtade honom 1688. Flykten blev ett fiasko. Ett par fiskare infångade omgående det flyende majestätet och återbördade honom till London. Ett ögonvittne beskrev spektaklet:

"The nation was already in ferment, and every one upon his guard to secure suspicious persons, especially strangers; at which time the Faversham sailors observinga vessel of about thirty tons burthen lying at Shellness, to take in ballast, resolved to go and board her; accordingly they went in the evening, with three smacks and about forty men, and three files of musqueteers, and in the cabin they seized three persons of quality ---and brought them all three on shore --- and brought to the Queen's Arms, in Faversham, where Capt. Marsh, seeing the king come out of the coach, and knowing his person, told them, to their no small surprise, that they had taken the king prisoner, upon which the gentlemen owned him for their soveraeign; then the king ordered the money taken from him to be distributed among them that took him, and wrote a letter to lord Winchelsea, to come to him, who arrived from Canterbury that night, at whch the king was greatly rejoiced, as having one with him who knew how to respect his person, and awe the rabble and sailors, who had carried themselves very brutish and indecently to him."

De nya makthavarna insåg dock problemet med att ha landets krönte konung hemma - det skulle vara betydligt lättare att avsätta honom om han var frånvarande. Alltså lät man James II fly ånyo - och nu med lyckats resultat.

Kung Faisals excellenta engelska

Gossekungen Faisal II av Irak (omnämnd tidigare) syns i detta klipp från sitt besök i London. Hans felfria engelska är vad som slår lyssnaren/betraktaren omedelbart. Rimligtvis kom den sig av att kungen vistades under flera år vid privatskolan Harrow. Här ser vi honom hjälpa en skolkamrat knyta sin boxhandske.

Drottning Christinas födelsedag

Idag är det 374 år sedan drottning Christina föddes. Hon har själv beskrivit händelsen så här: "Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benen fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma. Allt detta gjorde att mina jordemödrar, som tog emot mig, trodde att jag var en gosse". Missförståndet uppdagades emellertid omgående och kungens syster furstinnan Catharina fick underrätta honom om att det inte var en efterlängtad prins utan en prinsessa. Gustaf II Adolf tog emellertid besvikelsen med fattning och utbrast: "Låtom oss tacka Gud, min syster. Jag hoppas, att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse. Jag beder Gud, att han bevarar henne, eftersom han har gett mig henne".

Verkligheten prins Abdallah

I flera Tintinalbum dyker busfröet Abdallah upp. Han är arabisk prins och son till emiren av Khemed. Tintins skapare Hergé hade som förebild till Abdallah gossekungen Faisal II av Irak. Medan Tintin räddar Abdallahs far från ondsinta komplotter gick verklighetens Abdallah ett brutalt öde till mötes. Han blev kung vid bara tre års ålder när hans far omkom i en bilolycka. År 1958, när Faisal II var 23, blev han störtad av en grupp officerare och avrättad tillsammans med större delen av den kungliga familjen och ledande politiker. Stackars Faisals kropp släpades runt efter en jeep som körde runt i Bagdad alltmedan folk kunde kasta avskräde på sin dödade unge kung.

En informator och hans elever

I Genève skall en auktion gå av stapeln som inkluderar nyfunnet material om tsarfamiljen. Det är brev, vykort, menyer och annat som tillhört Ferdinand Thormeyer. Dessa återfanns i en koffert på en vind tillhörig en ättling till Thormeyer. Ferdinand Thormeyer var informator från 1886 till 1899 åt tsar Alexander IIIs barn. Efter att ha lämnat Ryssland bibehöll han och hans familj kontakten med Thormeyers tidigare kejserliga elever - i storfurstinnan Olgas fall ända till hennes död 1960. Breven sägs visa en påfallande närhet mellan informatorn (deras "käre Siocha") och hans unga skyddslingar; liksom en uppenbar oförståelse och okunskap för världen utanför de kejserliga palatsens murar.

Lång och rik men mindre bildskön

Den danska drottning Lovisa - i Sverige känd som Carl XV:s dotter och gemenligen kallad "Sessan" - sades i en samtida amerikansk tidning vara "the tallest, ugliest, wealthiest Queen in Europe". Om man får tro artikeln fick kungen ibland stå på en låda för att inte se kortare ut än drottningen.

Må var och en bli salig på sin fason

Det livar alltid upp att läsa om när någon får audiens hos sultanen Muley Hafid av Marocko. "denne kalle, begåfvade och grymme man, hvars käraste nöje lär vara att klippa klorna på sin favorittiger".

Dekorationshummer

Det preussiska hovköket vid 1800-talets slut förefaller tämligen avancerat. Åtminstone skulle undertecknad ta ett djupt andetag innan han svängde ihop följande för sina gäster: "Låt oss närmare betrakta en dekorationsrätt af hummer, som i flere upplagor är bestämd för åtskilliga buffeter. Figurerna på sockeln och i toppen äro gjutna af paraffin. Sockelns kärna är en högst enkel form af trä. Sedan sidofigurerna blifvit fästade derpå med metalltråd, öfverdrager man det hela med ett tjockt lager af fett och utarbetar nu med en stoppnål alla utsirningar som icke äro figurer. Vatten efterliknas af gelé. På denna sockel sättes en rund och en pyramidalformig stomme af trä, som fästas medelst i sockelns botten insatta skrufvar. Det hela öfverdrages med fett och någon dekoration fästes derofvanpå. Under denna figur arrangeras humrarne, som utstyras med räkor eller kräftor, på den undre kanten lägger man för prydnadens skull några brokiga bitar gelé."

Den kungliga tredubbla cigarren

Prins Carl av Preussen (bror till kejsar Wilhelm I) var en passionerad nikotinist. För att ytterligare förhöja njutningen lät han konstruera ett cigarrmunstycke för att samtidigt kunna röka tre cigarrer. Detta gav honom dessutom möjlighet att blanda cigarrsorterna för att därmed åstadkomma särskilt raffinemang.

Caesar i husses fotspår

Kungliga djur fascinerar genom tiderna. Det är emellertid inte alltid de varit lika uppskattade av hovfolket som av sina kungliga hussar och mattar. Edward VII:s älskarinna Alice Keppel skall ha sagt att kungens älskingshund, terriern Caesar, "stank". Inte desto mindre fick Caesar en framskjuten plats i kungens begravningståg från Westminster Abbey.

Prinsen och yllekistorna

När man ser en tidningsrubrik om att en prins förespråkar att man bör begravas i ylle är det en rätt säker gissning att vederbörande kunglig höghet är prinsen av Wales. I samband med att en utställning om hållbar livsstil invigdes häromdagen var han positiv till en produkt som gick ut på att begrava folk i ylle (bild ovan). Nu är detta inte helt nytt. På 1600-talet lagstiftades till och med om att döda i England skulle begravas klädda i ylle - då var det emellertid mer än fråga om att hålla engelsk textilindustri under armarna än att göra naturen glad.

Kejserlig överkamning

En ung svenska som besökte kurorten Ems 1885 såg där kejsar Wilhelm I av det nyskapade Tyskland. Den 88-årige kejsaren var en flitig besökare i kurortens lilla teater där han satt mest varje afton på första parkett - "och från min plats kunde jag beundra, hur skickligt Hans Majestäts få hårslingor voro ordnade, hopfästade med små nålar".

Tvåhundra år av Bernadottar

Tvåhundraårsminnet av valet av den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte firas just nu i Örebro. Orsaken är att det var just i Örebro den urtima riksdagen 1810 som valde den franske advokatsonen till svensk kronprins hölls. Bernadotte var egentligen en dark horse i sammanhanget. Huvudkandidat var den danske prinsen Fredrik Christian av Augustenborg (bror till den nyligen avlidne svenske kronprinsen Carl August). Andra möjliga kandidater var den danske kungen Frederik eller prins Gustaf (tidigare kronprins och son till den störtade Gustaf IV Adolf). Kungen ville gärna ha sin kusin hertig Peter av Holstein till tronföljare men Napoleon ansågs ogilla ett sådant val. Egentligen var också Napoleon den allra viktigaste faktorn i kungavalet.

Drottningen skrev om detta i sin dagbok: "Inom alla fyra stånden voro meningarna mycket delade. Bland adel och prästerskap lutade många åt en förening av de tre skandinaviska länderna [dvs kung Frederik av Danmark]; bönderna och i allmänhet de lägre klasserna röstade för prins Gustav, ty de voro ännu trogna den gamla konungafmailjen. Prins Peter av Holstein-Oldenburg hade minsta antalet anhängare. Talrikast var det parti som en gång låtit utkora salig kronprins Karl August och nu önskade se hans broder hertigen av Augusenburg som tronföljare. Allt tydde på att detta parti skulle avgå med seger, synnerligast som både kungen och regeringen bestämt sig för denna prins. Men i Stockholm däremot talades redan i början av månaden mycket om fursten av Ponte-Corvo [Bernadotte]."

Prins Gustavs anhängare (varav den främste, Axel von Fersen, nyss lynchats i Stockholm) höll sig borta från Örebro. Hertigen av Augustenborg hade flest anhängare och allt syntes klart. Då anlände en kurir från Paris som meddelade att Bernadotte var villig att bli kronprins. Kuriren medförde också ett tandpetaretui med ett porträtt av marskalkens maka och son som ytterligare argument - vid Bernadottes val fick man en tryggad succession. Snabbt spred det sig att Napoleon ville att hans marskalk Bernadotte skulle väljas till svensk kronprins och för att ställa sig in hos Europas mäktigaste man gjorde man honom till viljes.

Från guvernörer till kommunala skolor

I veckan började den 6-åriga norska arvprinsessan Ingrid Alexandra skolan. Föräldrarna har valt att sätta dottern i en "vanlig" kommunal skola istället för en exklusiv privatskola. Detta kan sägas vara det senaste steget i en utveckling som gör kungligheter mer vanliga. Att prinsar och prinsessor numera går i "vanliga" skolor ses som självklart, även om dessa skolor ofta just är exklusiva privatskolor. Det har givetvis inte alltid varit så utan furstliga elever i skolor är en relativt ny företeelse. Under 1600-, 1700- och större delen av 1800-talet var normalfallet att en adlig guvernör utsågs som hade övergripande ansvar för prinsens studier. Det praktiska arbetet utfördes sedan på slottet av särskilt utnämnda privatlärare.

I Sverige bröts denna tradition på 1860-talet när prins Oscars (blivande Oscar II) söner placerades i den nygrundade privata Beskowska skolan. Drivande kraft bakom beslutet var prinsarnas mor hertiginnan Sophia. Hon sågs som relativt liberal och modern och var därtill aktivt väckelsekristen. Det sistnämnda torde haft sin betydelse för att just väckelsepastorn Beskows skola valdes. Beskowska skolan var givetvis mycket exklusiv och eleverna tillhörde samhällets elit - bland andra beskowianer hittar vi Hjalmar Branting, Olof Palme, Verner von Heidenstam, Sven Hedin och Ulf Dinkelspiel. Idag används huset av Folkuniversitetet.

Änkekejsarinnan och hennes kosacker

Änkekejsarinnan Maria Feodorovna var född som dansk prinsessa Dagmar. Efter tsarregimens sammanbrott flydde hon tillbaka till Danmark och levde ett decennium i Köpenhamn i hopp om att hennes barn eller barnbarn inte skulle visa sig vara mördade. För danskarna måste den ryska änkekejsarinnan förefallit något exotiskt och ännu mer hennes kosacker Timofej Ksenofontovich Jasjtjik och Kiril Ivanovich Poljakov som fortfarande tjänade henne.

En kunglig Cassandra

Kung Farouk av Egypten blev beryktad för att ha sagt "In a few years there will be only five kings in the world - the King of England and the four kings in a pack of cards". Några år senare störtades han verkligen i en militärkupp 1952.

Versifierad kung

På dörren till kung Charles IIs sängkammare fäste poeten Lord Rochester denna vers:

Here lies our Sovereign Lord the King,
Whose word no man relies on,
Who never said a foolish thing,
Nor ever did a wise one.

Till detta replikerade kungen: "This is very true: for my words are my own, and my actions are my ministers".

Kunglig underhållning

Målsättningen att värdighet och kunglig glans skall vila över ceremonier misslyckas ofta nog. Vid Carl XIV Johans död 1844 stod kungen på lit de parade. Enorma mängder folk köade och trängdes för att defilera förbi och beskåda den hädangångne monarken. I tumultet trampades en äldre kvinna ihjäl. Ståthållaren på Stockholms slott skall frustrerad ha utbrustit "Ni bär er åt så förbannat, att ni inte är värda att man ställer till något roligt åt er!".

Don efter person

Det kan tillfogas om kung Fredrik I av Württemberg från gårdagens inlägg att han hade låtit tillverka ett särskilt matbord åt sig. Detta hade en stor urgröpning så att hans imposanta buk skulle få plats.

The Great Belly-Gerent

Den förste kungen av Württemberg, Fredrik I, var en man av generöst tilltagna proportioner. Han var känd som "the great Belly-Gerent" och skall ha varit 2,11 m lång och vägt omkring 200 kilo. Napoleon sade att Gud skapat Fredrik I för att demonstrera till vilken gräns en människas hud kunde tänjas utan att spricka medan Fredrik I i sin tur undrade över hur så mycket gift kunde få plats i ett huvud som var så litet som Napoleons. (Bilden föreställer Fredrik I och Napoleon korrigerade efter hur långa de var i jämförelse med varandra.)

Föga rojalistiskt skaldande

Walter Savage Landor var ingen anhängare av de engelska kungarna George I-IV. (En mindre smickrande karikatyr av Cruikshank föreställande George IV ovan.) Han skaldade:

George the First was always reckoned Vile,
but viler George the Second;
And what mortal ever heard
Any good from George the Third?
When from Earth the Fourth descended
(God be praised!) the Georges ended.

"he did nothing at all but kill animals and stick in stamps"

Biografier över kungligheter kan vara en knepig genre. Alltför många verk faller antingen i kategorin ointressant helgonlegend medan andra uteslutande fokuserar på mer eller mindre väl belagda snaskigheter. Sedan finns det kungligheter som helt enkelt inte gör särskilt mycket. När Harold Nicolson arbetade på en biografi över kung George V skrev han klagande till sin hustru "He is all right as a gay young midshipman. He may be all right as a wise old King. But the intervening period when he was Duke of York, just shooting at Sandringham, is hard to manage or swallow. For 17 years he did nothing at all but kill animals and stick in stamps". I biografin skildrades de 17 åren på Sandringham helt annorlunda. Där talades det om att genom åren på Sandringham kom han i kontakt med jorden. Genom sin skicklighet att knåpa ihop en biografi och snirkla sig runt tråkiga passager förvärvade sig Harold Nicolson adelskap - vilket gjorde honom synnerligen förtrytsam. Han hade kallt räknat med att bli Lord inte bara en enkel Sir.

Avhåll er från cigaretter

Vådorna av rökning är många. Likaså är smygrökning inte ovanligt. En smygrökande kunglighet var ärkehertiginnan Mathilde av Österrike. När hon vid 18-års ålder skulle åka till teatern lät hon klä på sig en tyllklänning. Före avfärden passade hon på att ta sig ett bloss på en cigarett men överraskades av sin far som förbjudit rökning. Hon gömde då cigaretten bakom ryggen för att rökningen inte skulle avslöjas. Klänningen fattade emellertid eld och Mathilde dog av skadorna.

Kunglig loppcirkus?

Det finns många olika sätt att underhålla sig. Italienaren Signor Bertolotto hade en loppcirkus i London. Enligt en affisch i Victoria and Alber Halls arkiv hävdade Bertolotto att prinsessan Augusta befann sig bland loppcirkusens besökare. Om detta stämmer kan man inte klandra henne ty Bertolottos loppor kunde dansa polka, dra miniatyrvagnar och imitera Don Quijote och Sancho Pancha.

När hälta var modernt

Vad som helst kan i princip bli modernt. Under den tid när kungligheter var trendsättare kunde deras personliga egenheter snabbt bli à la mode. Den danska prinsessan Alexandra gifte sig 1863 med prinsen av Wales och hon väckte ett enorm intresse i England. Hon blev mycket beundrad bland annat för sin skönhet och inom societeten försökte man efterlikna henne. När Alexandra på grund av reumatisk feber tvangs linka omkring haltande med käpp under några månader blossade "the Alexandra limp" upp - det vill säga att imitera prinsens haltande gång blev trendigt.

Den tatuerade kungen

Tatueringar har förekommit endast i mycket begränsad omfattning i societeten före våra dagar. En del kungligheter utmärkte sig dock genom att låta dekorera sig - i synnerhet om de hade kopplingar till flottan. Bland sjömän var taueringar vanligt och rimligen var det därför Frederik IX av Danmark som kronprins (när han tjänstgjorde vid flottan) skaffade sig en mängd tatueringar.

En kröning med förhinder som ändrar lagen

Idag är det årsdagen av Edward VIIs kröning i Westminster Abbey i London år 1902. Egentligen skulle den rotunde evige prinsen av Wales krönts redan 26 juni men två dagar för det stora spekaklet diagnosticerades han med blindtarmsinflammation. Detta var inte bara obehagligt för patienten - mängder av människor hade bespetsat sig på att beskåda den första kröningen i England på 65 år. Många hade således vidtagit dyrbara arrangemang för att kunna se ståten - våningar, fönster och båtar hade hyrts och resor bokats. De besvikna kröningsspektatörerna hade nu mindre lust att betala för dessa arrangemang när ingen kröning kunde betittas. När folk vägrade att hålla de kontrakt de ingått blev resultatet ett anatl "coronation cases" i domstolarna. I Krell v Henry ville inte den åtalade betala för en lägenhet han hyrt för att kunna se kröningen. Domslutet blev att han inte behövde betala eftersom lägenheten hyrts enkom för ändåmålet (till skillnad från en person som hyrt en båt vilken kunde användas till en lusttur på Themsen ändå enligt ett annat domslut). Man talade om att kontrakt som Krell/Henry kunde upphävas genom "frustration" - en princip som klargjordes just genom dessa coronation cases och tillämpas än idag.

Kejsare och attentionseeker

Man kan tycka att det ligger i rollen som kejsare att allt ljus faller på dig. För kejsare Wilhelm II av Tyskland var inte detta tillräckligt ändå. Han hade ett outtömligt bekräftelsebehov av att briljera, skrodera och synas - att ständigt vara i centrum. Wienarna sade lite maliciöst att kejsaren krävde att få vara "hjorten på varje jakt, bruden på varje bröllop och den döde på varje begravning".

Princenapping i "det nära grannlandet"

Att Ryssland förutsätter sig ha rätt att utöva inflytande över sina grannländers inre politik är ingenting nytt. Den hessiske Alexander av Battenberg lanserades av tsar Alexander II som furste av det nyskapade riket Bulgarien 1879. Väl installerad i sitt palats i Sofia, dit han förts av ett ryskt krigsskepp, fann furst Alexander att hans upphöjelse var problematisk. Hans ryska beskyddare förutsatte att han skulle agera som en rysk marionett medan bulgariska politiker ville att han skulle agera för ett Bulgarien som var oberoende av både Ryssland och det osmanska riket (som fortfarande var formellt överordnat Bulgarien). Efter ett par år gjorde sig furst Alexander alltmer självständig från det ryska inflytandet. Krigsäventyr mot Serbien och en expansionistisk politik mot osmanerna avlöpte tämligen väl men lämnade ändå många officerare missnöjda. Furst Alexander greps i en militärkupp 20 augusti 1886 och överlämnades till ryssarna som förde honom till Lemberg i ryska Polen. Det "ryska partiet" i Sofia som gripit makten störtades dock omedelbart av en motkupp av politikern Stambolov vilket banade väg för Alexanders återkomst. Hans ställning var dock så försvagad att han såg sig tvungen att abdikera redan i början av september 1886.

Ytterligare ett offer för kriget

Nobless och kungligheter har av tradition tillhört en tämligen internationell elit. I tider av tilltagande nationalism och krig kan detta bli knepigt. Så utfärdades i England 1917 "Titles Deprivation Act" för att ta ifrån furstligheter som stod på tysk sida under första världskriget deras engelska titlar. Hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha (morfar till vår egen Carl XVI Gustaf!) förlorade titlarna hertig av Albany, earl av Clarence, baron Arkow och prins av Förenade Konungariket; kronprinsen av Hannover förlorade titlarna hertig av Cumberland, earl av Armagh och prins av Förenade Konungariket; hertigen av Braunschweig (bilden) fick inte längre fick vara earl av Armagh och prins av Förenade Konungariket medan viscount Taaffe förlorade titlarna viscount Taaffe och baron av Ballymote.

En annan hälsningsvariant från 1920-talet

Kung Zog av Albanien (1928-39) skapade zoghälsningen. Höger hand placerade med handflatan vänd nedåt mot hjärtat. Zogsaluten användes först inom kungens personliga polis och spreds sedan till den kungliga armén. Under Enver Hoxhas kommunistiska diktatur användes zoghälsningen som ett tecken för mostånd mot regimen. Bland monarkister i Albanien brukas hälsningen än idag.

Fladdermusen från Portugal

När den portugisiska prinsessan Catharina av Braganza anlände till England 1662 för att giftas med Charles II hade kontrahenterna givetvis inte träffats. Den unga portugisiskans utseende väckte visst uppseende – hon var kort, hade utstående tänder, en frisyr där håret stod ut och var påfallande gammaldags klädd och åtföljd av en hop gammaldags utstyrda portugisiska hovdamer. Kungen liknade henne vid en fladdermus – “My God, they brought me a bat to marry”. Någon kärlek från Charles sida blev det knappast. Trots sina många älskarinnor försökte han dock behandla Catharina vänligt och beskrev henne senare som “as good a woman as ever was born”.

Solfjädersaffären

Algeriets styrdes under 1800-talets början av en herre med titeln dey. I slutet av 1820-talet utarbetades planer i Frankrike för att invadera Algeriet. Lägligt nog uppstod samtidigt en dispyt i Alger mellan deyen av Alger och den franske konsuln om en gammal fransk skuld. I upphetsningen skall deyen vid ett möte 27 april 1827 ha rört vid konsuln med sin solfjäder. Kung Charles X av Frankrike tog detta som ursäkt till att bryta de diplomatiska förbindelserna och inleda invasionen sommaren 1830. Deyen kapitulerade och avsattes varvid Alger började omvandlas till ett franskt protektorat.

Babbling Brooke

En viss diskretion är önskvärd hos kungliga älskarinnor. De bör inte springa iväg och sälja sin historia till norsk eller annat press. I detta sammanhang var Frances Evelyn "Daisy" Maynard att likna vid en osäkrad handgranat. Hon föddes 1861 till en enorm förmögenhet i det viktorianska England och firades senare för sin skönhet. Vid nitton års ålder gifte hon sig med den tålmodige Francis Greville, Earl Brooke, men detta hindrade henne inte från att ha en lång rad älskare. Galopperande indiskret i alla avseenden förefaller hon ha varit obekymrad om brev och annat kom till bedragna hustrurs kännedom; ett beteende som inom societeten renderade henne öknamnet "Babbling Brooke". Under en tioårsperiod var hon älskarinna åt själve prinsen av Wales (den blivande Edward VII). Detta försökte hon senare dra nytta av eftersom hennes spendersamma vanor innebar att pengarna forsade iväg. Bland annat blev hon en ivrig socialist och lade ner pengar på gruvarbetare och skolor. År 1923 ställde hon utan framgång upp som socialistisk parlamentskandidat. Den socialistiske författaren H G Wells inhystes även på hennes domäner. Såsom patronessa till flera församlingar kunde hon utnämna socialistiska kyrkoherdar. Hon kampanjade för fria skolmåltider och var en anhängare av bolsjevikernas oktoberrevolution i Ryssland 1918. Rimligen kan hon inte ha förstått att hon själv skulle ha blivit kortlivad i det sovjetiska systemet. Denna kombination av mondänt salonglejon och ivrig socialist försökte på 1910-talet utpressa kung George V genom att hota med att offentliggöra hans fars kärleksbrev till henne om hon inte erhöll ordentligt tilltagen betalning. Utpressningsförsöket misslyckades dock sedan kungens adjutant vid förhandlingarna kom upp med trumfkortet att kungen, såsom sin fars arvtagare, ägde copyright till breven och att en publicering därmed vore olaglig. Ett innovativt grepp.

En katolsk födelsedag

Idag kan den hugade fira födelsedagen av Sveriges siste katolske kung - Sigismund. Han föddes på Gripsholm 20 juni 1566 medan fadern Johan ännu bara var hertig. På denna målning av den lille parveln Sigismund bär han en tand, ibland beskriven som en hajtand och ibland som en vargtand, som ett slags amulett.

Den kungliga förebilden

Vår hjälte har idag begrundat i Sydsvenskan utvecklingen mot att känslor har allt större betydelse i kungliga äktenskap. Läs, lär och bliv vis! Utvecklingen från politiskt grundade äktenskap till äktenskap som skall vara en förebild av kärlek och harmoni har pågått under en längre tid. Helt enkelt är det inte alltid att upprätthålla denna bild när den utsätts för det offentliga ljuset. För hundra år sedan torde kungliga äktenskap fortfarande vara i hög grad politiskt motiverade affärer samtidigt som förväntningarna på kärleksfull sällhet ökat jämfört med tidigare. Bilden av det lyckliga kungliga äktenskapet krackelerade ibland och nu fanns dessutom en allt aktivare press som kunde uppmärksamma detta. Ett exempel från förra sekelskiftet var kronprinsessan Luise av Sachsen. I äktenskapet med den sachsiske kronprinsen födde hon sex barn men vantrivdes svårt. Detta löste hon genom att 1902 tillsammans med sina barns privatlärare André Giron rymma från hovet i Dresden. Hon förklarade genom brev att hon flytt och utsända lyckades inte gripa den förrymda prinsessan och hennes älskare. Försöken att tysta ner historien misslyckades även och vykort gavs ut med hennes porträtt (se ovan). Här hade den officiella bilden av ett lyckligt furstligt äktenskap ohjälpligt havererat.

På dagen 160 år sedan en kronprins eller kronprinsessa gifte sig i Stockholm

Så randas dagen när kronprinsessan knyter hymens band. Detta är i sig en mycket ovanlig händelse. Senast en kronprins eller kronprinsessa gifte sig var det Gustaf Adolf (blivande Gustaf VI Adolf) år i november 1923. Att själva giftermålet för kronprins eller kronprinsessa äger rum i Sverige är ännu sällsyntare. Gustaf Adolf gifte sig i London, Gustaf (blivande V) i Karlsruhe i Baden 1881. Vi får gå tillbaka till 19 juni 1850 när kronprins Carl gifte sig med Lovisa av Nederländerna i Storkyrkan i Stockholm. Därmed har kronprinsessan Victorias bröllop få modeller i modern tid att utgå ifrån vid själva planläggningen av arrangemanget. Det naturliga vid hovceremonier är annars att titta på hur man gjorde senast.

Allt är inte guld som glimmar

Att befästa sitt styre och låta sig omvandlas från president eller motsvarande till kung eller kejsare är en åtgärd som ett antal styrande har genomfört under 1800- och 1900-talen. Makten blir då permanent och kan överlämnas till nästa generation samt omvärvs förhoppningsvis av mer lyster och mystik än för en simpel president. Utanverket blir då extra betydelsefullt när man är en monark av mycket färskt datum. Kejsar Faustin I av Haiti började sin bana som president men lät 1849 utropa sig till kejsare. Givetvis lät han också kröna sig även om Haitis begränsade resurser innebar att kronan fick tillverkas av papper och målas med guldfärg. Den kejserliga krona som finns bevarad från Faustin Is regering (oklart om det är papperskronan med fastlimmade ädelstenar) har på senare år varit utsatt för vandalism genom att ädelstenar helt enkelt karvats ur klenoden och stulits.

FBIs kejserliga påbrå

Bureau of Investigation skapades kring förra sekelskiftet och utvecklades senare till FBI. Den ledande kraften i detta var dåvarande justitieministern i USA (och senare marinministern) Charles Joseph Bonaparte. Han var sonson till kejsar Napoléons bror Jérome, kung av Westfalen. En något oväntat kejserlig koppling för FBI.

Perfekt förening

För att fira tioårsdagen av sitt bröllop med kung Christian VI stiftade den danska drottningen Sophia Magdalena år 1732 orden ”l’Union Parfaite” vilken endast skulle skänkas åt kvinnor och män i lyckliga äktenskap. Ordenstecknat bestod av ett emaljerat kors med en gyllene krona i varje ände. Mellan korsets armar syns ett norskt lejon och en brandenburgsk örn. Efter Sophia Magdalenas död 1770 upphörde orden att delas ut.