Ett bröllop i tiden?

Skall man värna om traditioner, vara modern eller en blandning? En monarki på 2000-talet går ständig en balansgång mellan tradition och förnyelse för att överleva. Alltför mycket tradition kan te sig avskräckande och dammigt medan alltför mycket förnyelse kan ta bort skimret kring monarkin och göra den vanligt och vardagstråkig. Ibland kan förnyelse till och med kritiseras för att vara mer gammaldags än traditionerna. I Sydsvenskan skriver Heidi Avellan under rubriken "Fel, folkets prinsessa" om att kronprinsessan Victoria säga önska att kungen överlämnar henne vid vigseln. Avellan anknyter till prästen Annika Borgs debattartikel i Dagens Nyheter i samma ämne. Detta går på tvärs mot svensk sed vid vigslar och speglar snarast ett anglosachsiskt bruk vid bröllop som förmedlats till många svenskar genom filmer och tv-serier. Borg förefaller något kategorisk i sitt fördömande av denna sed.

Argumentet lyder att denna sed speglar en patriarkalisk syn där kvinnan förstår står under sin fars auktoritet men genom vigseln överlämnas till sin makes auktoritet istället. Vad som lyfts fram som föredömligt i motsatt till detta bruk är svenska kyrkans vanliga ordning vid vigslar där brud och brudgum skrider fram sida vid sida. Det är då jämställt och modernt. Vad Borg och Avellan inte förklarar är hur detta svenska bruk, "denna gamla tradition" enligt Borg, anses spegla jämställdhet och modernitet om det användes under en tid som var allt annat än jämställd - såsom 1800-talet? Är inte Borgs och Avellans tolkning av den svenska seden egentligen ett sätt att skänka ett modernt skimmer åt en sed, såsom att brud och brudgum går sida vid sida, som i sig inte har särdeles mycket med jämställdhet att göra? Jag undrar om de båda även förfasar sig över de svenska par som leker med varianter av den gamla svenska och synnerligen ojämställda seden med morgongåva? Det förekommer till och med församlingar (såsom Adolf Fredrik i Stockholm) där man lånar ut brudkronor vilka traditionsenligt endast får bäras av kyska brudar. Hur modernt är detta kan man fråga sig? Även svenska kyrkan är, liksom monarkin, en blandning där gammalt och nytt skaver på varandra.