Princenapping i "det nära grannlandet"

Att Ryssland förutsätter sig ha rätt att utöva inflytande över sina grannländers inre politik är ingenting nytt. Den hessiske Alexander av Battenberg lanserades av tsar Alexander II som furste av det nyskapade riket Bulgarien 1879. Väl installerad i sitt palats i Sofia, dit han förts av ett ryskt krigsskepp, fann furst Alexander att hans upphöjelse var problematisk. Hans ryska beskyddare förutsatte att han skulle agera som en rysk marionett medan bulgariska politiker ville att han skulle agera för ett Bulgarien som var oberoende av både Ryssland och det osmanska riket (som fortfarande var formellt överordnat Bulgarien). Efter ett par år gjorde sig furst Alexander alltmer självständig från det ryska inflytandet. Krigsäventyr mot Serbien och en expansionistisk politik mot osmanerna avlöpte tämligen väl men lämnade ändå många officerare missnöjda. Furst Alexander greps i en militärkupp 20 augusti 1886 och överlämnades till ryssarna som förde honom till Lemberg i ryska Polen. Det "ryska partiet" i Sofia som gripit makten störtades dock omedelbart av en motkupp av politikern Stambolov vilket banade väg för Alexanders återkomst. Hans ställning var dock så försvagad att han såg sig tvungen att abdikera redan i början av september 1886.

Ytterligare ett offer för kriget

Nobless och kungligheter har av tradition tillhört en tämligen internationell elit. I tider av tilltagande nationalism och krig kan detta bli knepigt. Så utfärdades i England 1917 "Titles Deprivation Act" för att ta ifrån furstligheter som stod på tysk sida under första världskriget deras engelska titlar. Hertigen av Sachsen-Coburg-Gotha (morfar till vår egen Carl XVI Gustaf!) förlorade titlarna hertig av Albany, earl av Clarence, baron Arkow och prins av Förenade Konungariket; kronprinsen av Hannover förlorade titlarna hertig av Cumberland, earl av Armagh och prins av Förenade Konungariket; hertigen av Braunschweig (bilden) fick inte längre fick vara earl av Armagh och prins av Förenade Konungariket medan viscount Taaffe förlorade titlarna viscount Taaffe och baron av Ballymote.

En annan hälsningsvariant från 1920-talet

Kung Zog av Albanien (1928-39) skapade zoghälsningen. Höger hand placerade med handflatan vänd nedåt mot hjärtat. Zogsaluten användes först inom kungens personliga polis och spreds sedan till den kungliga armén. Under Enver Hoxhas kommunistiska diktatur användes zoghälsningen som ett tecken för mostånd mot regimen. Bland monarkister i Albanien brukas hälsningen än idag.

Fladdermusen från Portugal

När den portugisiska prinsessan Catharina av Braganza anlände till England 1662 för att giftas med Charles II hade kontrahenterna givetvis inte träffats. Den unga portugisiskans utseende väckte visst uppseende – hon var kort, hade utstående tänder, en frisyr där håret stod ut och var påfallande gammaldags klädd och åtföljd av en hop gammaldags utstyrda portugisiska hovdamer. Kungen liknade henne vid en fladdermus – “My God, they brought me a bat to marry”. Någon kärlek från Charles sida blev det knappast. Trots sina många älskarinnor försökte han dock behandla Catharina vänligt och beskrev henne senare som “as good a woman as ever was born”.

Solfjädersaffären

Algeriets styrdes under 1800-talets början av en herre med titeln dey. I slutet av 1820-talet utarbetades planer i Frankrike för att invadera Algeriet. Lägligt nog uppstod samtidigt en dispyt i Alger mellan deyen av Alger och den franske konsuln om en gammal fransk skuld. I upphetsningen skall deyen vid ett möte 27 april 1827 ha rört vid konsuln med sin solfjäder. Kung Charles X av Frankrike tog detta som ursäkt till att bryta de diplomatiska förbindelserna och inleda invasionen sommaren 1830. Deyen kapitulerade och avsattes varvid Alger började omvandlas till ett franskt protektorat.

Babbling Brooke

En viss diskretion är önskvärd hos kungliga älskarinnor. De bör inte springa iväg och sälja sin historia till norsk eller annat press. I detta sammanhang var Frances Evelyn "Daisy" Maynard att likna vid en osäkrad handgranat. Hon föddes 1861 till en enorm förmögenhet i det viktorianska England och firades senare för sin skönhet. Vid nitton års ålder gifte hon sig med den tålmodige Francis Greville, Earl Brooke, men detta hindrade henne inte från att ha en lång rad älskare. Galopperande indiskret i alla avseenden förefaller hon ha varit obekymrad om brev och annat kom till bedragna hustrurs kännedom; ett beteende som inom societeten renderade henne öknamnet "Babbling Brooke". Under en tioårsperiod var hon älskarinna åt själve prinsen av Wales (den blivande Edward VII). Detta försökte hon senare dra nytta av eftersom hennes spendersamma vanor innebar att pengarna forsade iväg. Bland annat blev hon en ivrig socialist och lade ner pengar på gruvarbetare och skolor. År 1923 ställde hon utan framgång upp som socialistisk parlamentskandidat. Den socialistiske författaren H G Wells inhystes även på hennes domäner. Såsom patronessa till flera församlingar kunde hon utnämna socialistiska kyrkoherdar. Hon kampanjade för fria skolmåltider och var en anhängare av bolsjevikernas oktoberrevolution i Ryssland 1918. Rimligen kan hon inte ha förstått att hon själv skulle ha blivit kortlivad i det sovjetiska systemet. Denna kombination av mondänt salonglejon och ivrig socialist försökte på 1910-talet utpressa kung George V genom att hota med att offentliggöra hans fars kärleksbrev till henne om hon inte erhöll ordentligt tilltagen betalning. Utpressningsförsöket misslyckades dock sedan kungens adjutant vid förhandlingarna kom upp med trumfkortet att kungen, såsom sin fars arvtagare, ägde copyright till breven och att en publicering därmed vore olaglig. Ett innovativt grepp.

En katolsk födelsedag

Idag kan den hugade fira födelsedagen av Sveriges siste katolske kung - Sigismund. Han föddes på Gripsholm 20 juni 1566 medan fadern Johan ännu bara var hertig. På denna målning av den lille parveln Sigismund bär han en tand, ibland beskriven som en hajtand och ibland som en vargtand, som ett slags amulett.