Klåparnas julafton

Ibland tar man sig som historiker för pannan. Kungligheter verkar alltför ofta locka fram det sämsta hos folk och bannlysa all form av källkritik. Idag såg jag hur Hänt Extra basunerade ut att "Greve Hamilton på Ovesholm är Sveriges rättmätige kung!". Vid närmare inspektion visade sig uppgiften bygga på en groteskt undermålig "bok" kallad "Kung Karl och greve Hamiltons söner" av två glada amatörer. Utan en tillstymmelse av källor lyckas de konstruera ett bygge av lika delar önskedrömmar och fantasier som mynnar ut i att Carl XV som kronprins skulle fått barn med en grevinna Hamilton samtidigt som dennas make skulle fått tvillingar med en annan dam som sedan delades upp varvid en uppfostrades i den grevliga familjen och en placerades ut hos en torparfamilj. Givetvis är en av författarna ättling till torparen. Det hela är ett hopplöst hopkok av totala missförstånd och en bisarr strävan att läsa in de mest omöjliga innebörder i allting. Personer förmodas låtsas dö, lik anförskaffas och tvillingar splittas upp. Långa passager är ren fiktion av karaktären "det här tror vi hände fast vi inte har någonting alls som tyder på att det skulle vara så". Redan på en av de första sidorna lyckas "författarna" tro att en beskrivning av en "Montijo" i Paris 1853 handlar om en "scenpersonlighet". Denna scenpersonlighet "Montijo" identifieras sedan tentativt med bokens huvudperson grevinnan Mary Ann Hamilton. "I ett brev från Fredrik Bremer till Anna Maria Hall 1853 som handlar om Karl Bernadotte och hans familj, nämns en dam som skulle kunna vara Ann Mary Russel Cruise. Kanske hon egentligen var någon form av artist under artistnamnet Montiyo." Hade de haft någon bekantskap med tidens historia över huvud taget hade de vetat att det rörde sig om kejsar Napoléon IIIs gemål kejsarinnan Eugènie (bilden ovan). Den här usla soppan bör "only be mentioned to be warned against".

Kunglig höghet då och nu

Daniel Westling har av kungen erhållit titlarna prins, hertig av Västergötland och kunglig höghet. Den närmaste parallellen kan kanske vara när prinsessan Ulrika Eleonora gifte sig med Fredrik, arvprins av Hessen. När han 1715 gifte sig med prinsessan Ulrika Eleonora erhöll han emellertid inte titeln kunglig höghet. Det var först sedan svågern, Carl XII, stupat 1718 och Ulrika Eleonora gripit makten i december 1718 som hon omedelbart skyndade sig att upphöja maken till kunglig höghet. Detta var ingen oviktig sak eftersom det enligt drottningens syn innebar att hennes make fick försteget framför hennes systerson, hertigen av Holstein. Riksdagen som samlades 1719 godkände att Fredrik blivit kunglig höghet men tillfogade att det inte gav prins Fredrik någon rätt till den svenska tronen.

Den preussiske soldatsamlaren

Idag är det årsdagen av den preussiske kungen Fredrik Vilhelm Is död av vattusot vid 51 års ålder 1740 i slottet i Potsdam. Om Fredrik Vilhelms farfar, den store kurfursten", kan ses som ett slags grundläggare av Preussen kan Fredrik Vilhelm själv ses som grundläggaren av Preussen som militärstaten par excellence. När Fredrik Vilhelm blev kung 1713 var armén 40 000 man stark och när han dog 1740 uppgick den till över 80 000. Fredrik Vilhelm införde det sk “kantonsystemet” för att expandera armén. Först hade han sänt ut tvångsvärvare som gick fram med mycket brutala metoder (ibland dog folk) men nu infördes ett slags allmän värnplikt. Det innebar att alla män i lämplig ålder (och lämplig storlek – över 169 cm) fördes in i statliga listor. De genomgick sedan militär grundutbildning. När de var klara återgick de till sin vanliga verksamhet men kunde sedan inkallas till tjänstgöring under krig. Detta innebar att Preussen fick en extremt stor armé som till 2/3 bestod av värnpliktiga. Så skapade Preussen Europas fjärde största armé trots att man bara hade den trettonde största befolkningen.

Fredrik Vilhelm älskade själv att excercera sina regementen och gick alltid klädd i uniform. Utrustningen standardiserades så att samma musköter, bajonetter etc användes av alla. Han samlade på särskilt långa soldater till sitt så kallade “Jätteregementet” vilket även av samtiden ansågs något bisarrt. Om det militariserade preussiska samhället sade ett kvickhuvud att "Preussen är inte en stat som har en armé utan en armé som har en stat".

Athanathos! Athanathos!

Idag är det årsdagen av Konstantinopels fall för turkarna 29 maj 1453. Det bysantinska riket, och därmed i förlängningen det romerska, gick därmed under men greker fortsatte att se Konstantinopel som sin huvudstad. När grekerna gjorde uppror mot det turkiska väldet 1821 var Konstantinopel den naturliga huvudstaden. Det bodde då fler greker i Konstantinopel och resten av det Osmanska riket än i det som idag utgör Grekland.

Utifrån detta är det föga förvånande att legender växte fram kring Konstantinopels fall och kring den dag när Konstantinopel åter skulle bli en grekisk stad. Det talades om hur en präst som höll mässa i Hagia Sofia när turkarna denna majdag 1453 bröt sig in genom bronsportarna försvann in i en pelare och väntar där på grekernas återkomst. När Konstantinopel åter styrs av greker skall prästen träda ut ur pelaren och återuppta mässan vid den punkt där den avbröts.

Den siste kejsaren, Konstantin XI Dragases, stupade under turkarnas stormning av Konstantinopel 1453. Hans kropp återfanns aldrig och det växte fram en legend att han låg sovande förvandlad till marmor i en grotta under Gyllene Porten. Där skall en ängel ge honom ett svärd, återväcka honom till livet och han skall driva ut turkarna ända till gränsen mot Persien.

Den söndag som infaller närmast 29 maj hålls en mässa i Athen och efteråt samlas en del äldre greker framför kejsar Konstantin XI:s staty och ropar ’Athanathos! Athanathos!’ (Odödlig! Odödlig!).

In-I-Go Jones

En oönskad men trägen gäst i Buckingham Palace var Edward Jones, också känd som the boy Jones. Vid femton års ålder tog han sig i december 1838, förklädd till sotare, in i det kungliga palatset. Genom att pressa sig genom en öppning vid Marble Arch tog han sig in i palatset och sedan vandrade han omkring insotad och infettad i ansikte och händer vilket innebar att folk tog honom för en sotarpojke. När han vankade omkring i The Marble Hall upptäcktes han av en Gentleman Porter. En vild jakt följde och pojken greps i St James Street. En av drottningens hovmän, Augustus Murray, saknade sitt svärd samt diverse linne och hans rum var nedsotat. Svärdet, linnet och andra saker hittades i ett förmak. Det föreföll som gossen försökt ta sig ut genom skorstenen i Murrays rum men misslyckats. Pojken uppgav efter sitt gripande sitt namn vara Edward Cotton och att han kom från Hertfordshire. Tolv månader tidigare skulle han mött en man som tagit med honom till Buckingham Palace och där skulle unge Edward levt alltsedan. När drottningen mötte sina ministrar skall han ha hört allt som sades gömd bakom möbler i rummet. "He answered all the questions put to him very shrewdly, and appeared to have some education". Fem dagar senare visade sig hela historien vara ett uppkok av lögnare. Egentligen hette han Edward Jones, var son till en skräddare i Westminster, och arbetade åt en byggmästare. Han hade ofta uttryckt sin avsikt att ta sig in i Buckingham Palace för att se drottningen och höra vad hon hade att säga till sina ministrar. Det hela bedömdes milt och han undslapp straff.

Uppenbarligen gav palatset emellertid mersmak för två år senare tog han sig in igen den 30 november 1840. En Mrs Lilly anställd vid hovet hörde ljud från drottningens påklädningsrum och genomsökte det tillsammans med en page. Under en soffa, där drottningen själv suttit bara två timmar tidigare, fann de "a dirty, ill-looking fellow". Polisen kände igen unge Edward Jones som befanns inte ha några farliga vapen på sig. Han beskrevs "as being very short for his age, seventeen, and of a most repulsive appearance". Inte desto mindre uppträdde intränglingen med stor självsäkerhet "as he affected an air of great consequence, and repeatedly requested to police to address him in a becoming manner". De här gången visade han sig ha tagit sig in i palatset genom att först klättra över muren och sedan ta sig in genom ett fönster. Drottning Victoria var då nyförlöst med sitt första barn och uppståndelsen blev stor och fokuserade delvis på oron för att drottningen skulle kunna fara illa av debaclet. Rummet där Jones påträffades låg nämligen alldeles bredvid drottningens egen sängkammare. Unge Jones kallades nu även In-I-Go Jones som en vits med hänsyftning på 1600-talsarkitekten Inigo Jones. På frågan varför han gjort detta svarade Edward att "he wanted to see what was going on in the Palace that he might write about it, and, if discovered he should be as well off as Oxford - a man who had previously shot at the Queen - who fared better in Bedlam, than he, Jones, did out of it". Han sattes nu i fängelse Tothill Felds men släpptes i mars 1841. Han anförtroddes då åt sina föräldrar och "for some days his conduct was unexceptionable". Han frekventerade ett metodistkapell och uppgav sig även vilja gå med i en nykterhetsorganisation.

Det kungliga palatset och hovet drog emellertid unge Edward till sig "like a magnet". Redan två veckor senare greps han ånyo i Buckingham Palace när han satt och åt i ett av de kungliga gemaken. Han hade haft med sig kallt kött och potatis i en näsduk och satt och avnjöt denna måltid. Han skröt också om att han kunde "at any time he pleased, get into the Palace". Motivet för intrånget uppgav han vara att han ville "hear the conversation at Court, and write an account of it". En ny fängelsesejour med hårt straffarbete följde varefter Edward Jones åter greps när han strök omkring palatset. Nu sändes han att tjänstgöra i flottan. Det sista vi vet om honom är att han 1844 räddades efter att ha fallit överbord mellan Tunis och Alger.

Ett despotiskt päron

Ytterligare en Daumierteckning gisslar kung Ludvig Filip av Frankrike i form av ett päron. Här sägs 1834 att mutor, arresteringar, skottlossningar – ”allt skyddar hon med sin mantel”.

Familjetrassel

Idag kan vi skänka den osmanske sultanen Bayezid II en tanke. År 1512 stred hans söner Ahmed och Selim de facto om vem som skulle efterträda fadern. Ahmed var den framgångsrikare. Medan Selim besegrades av Bayezid och flydde till Krim vann Ahmed ett slag mot de karamanska turkarna i Mindre Asien. Den orolige Bayezid fruktade att hans son Ahmed skulle döda honom och vägrade honom därför att komma tillbaka in i Istanbul. Samtidigt tog sig Selim hem från Krim och avsatte i en kupp tillsammans med janitsjarerna fadern Bayezid. Denne fick tillåtelse att dra sig tillbaka för att leva resten av sitt liv i Demotika men dog redan på väg dit den 26 maj 1512. Rimligen blev han mördad.